Visste ni att jag varje dag går runt och tänker på hur mitt liv hade varit om min mamma hade levt idag? Hur jag kanske hade sett saker och ting på olika sätt? Ja ni vet, frågor som man aldrig kan få svar på.

När man är barn så är det dom man växer upp med som man kallar för sin familj. Alla växer upp på olika sätt. Vissa växer upp tillsammans med båda sina föräldrar, andra med skilda föräldrar, släktingar eller andra vårdnadshavare. Man bestämmer egentligen själv vilka man kallar familj, för jag kallar t. ex vissa av mina vänner för familj. Men däremot bestämmer man inte hur man vill ha det för att man bestämmer t. ex inte att ha skilda föräldrar, eller som jag t. ex inte har valt att mina föräldrar skulle lämna mig så här tidigt. Sen ser det även olika ut genom historien och kulturen.
Jag kommer inte direkt ihåg hur relationen till mig och mamma var förr. Men jag minns att hon stöttade mig och accepterade mig för den jag var. Hon gav mig den kärleken och omtanken som jag behövde. Hon behandlade mig som om jag var mer värd än guld. Och för mig var hon perfekt. Men det insåg jag inte förrän när det var försent.

Ni har väl sett filmen Lilo & Stitch? Den filmen har jag valt att använda som källa, för att filmen har massvis med likheter till mitt eget liv. Scenerna är djupa och känslomässiga och jag kan känna igen mig själv i vissa scener. På så sätt kan jag förstå hur skaparen har försökt att lagt fram det sorgliga, begreppet med att vara föräldralös. Men att det alltid finns någon där ute som möjligtvis skulle kunna bli din ”nya” familj. Ohana betyder familj på hawaiiska, och familj betyder att ingen överges. Jag får en känsla av att mamma övergav mig när jag hör det uttrycket. Även fast jag vet att det inte var så, det var inte hennes fel, inte mitt heller. Det bara blev så.

När min mamma låg på sjukhuset var jag stensäker på att hon skulle vakna upp igen och allt skulle bli bra. Men så blev det inte. Hennes hjärna stannade medan hennes hjärta fortsatte att slå, hennes liv var då över. Varför just henne och varför just nu? Varför skapar man liv när det ändå ska dö?
Det var riktigt tufft och jobbigt att få veta att nu är båda mina föräldrar i himlen. Det är väldigt svårt att beskriva känslan som jag hade då. Men jag fick ett hål i hjärtat som aldrig kommer att försvinna.

Idag tänker jag att mitt liv hade säkert varit mycket bättre om min mamma hade levt. Människorna i omgivningen påminner mig att jag är stark och att allt kommer att ordna sig. Ibland känner jag saknaden, frustration, svikenhet och ilska. Och jag vet inte hur jag ska ”bota” det heller? Men återigen påminner folk mig att det är okej att gråta och vara ledsen. Men även att det är okej att skratta och le ibland. Det finns unga människor som har det värre än mig. Och jag försöker verkligen att tänka på deras bekymmer och problem för att sen glömma mitt. Men då finns den där muren där som gör att jag bara tänker på mitt liv. Det kanske låter egoistisk, men jag har helt enkelt inte lyckats att riva muren ännu. Men jag hoppas att en dag kunna göra det. För jag vill inte förlora kampen. Och jag vet att jag har mina släkt och vänner som står vid min sida. Men jag tar inte åt mig deras synpunkter, deras hjälp. Utan jag tänker oftast på att allt jag behöver är mamma, att hon är nyckeln till mitt liv. Jag lägger ner för mycket tid på att tänka hur det kunde ha varit då, istället för att tänka hur det kan vara nu och i framtiden. Har du några frågor? Snälla, ställ dom. Jag lovar att försöka svara.

Som en avslutande mening vill jag säga att vi människor tänker sällan på det vi har, men alltid på det vi saknar.