Konstiga drömmar har börjat komma tillbaka nu. Det började men en helt vanlig dag på skolan tillsammans med alla teknik ettor. Alla skulle vi ta en flygtur (helt själva). Och från flygplanet hoppa fallskärm. Så jag och mina 2 vänner satt på ett vanligt flygplan. Dom på en varsin "vinge" och jag i mitten. Uppdraget var att flyga upp en viss höjd också, fast vi uppfattade dom fel, så vi flög några meter extra upp mot himlen. Så högt att man kunde se molnen under sig. Mina vänner ville bara få det gjort så fort så möjligt och skyndade sig att ta på utrustningarna inför fallskärmshoppningen. Jag själv? Vågade knappast kolla ner ju! Men till slut tvingade dom i mig utrustningarna också. Vi räknade till tre. 1...2...3...och så hoppade dom två ner. Hehe, feg Suppis stannade kvar och tog några djupa andetag och bad om att få överleva innan hon tog ett steg ut (Japp, flygplanet fick klara sig själv) och skreeeek. Förstår inte varför jag inte vaknade till där, för skriket var hemskt! Men hursomhelst så landade vi på molnen. De var så mjukt och lent. Vi tänkte om vi rör på oss ramlar vi kanske? Eller så blir det som i mumintrollen? Men innan vi äns hann att tänka/diskutera klart så föll vi rakt ner mot marken. Jag fick känna den där lilla pirriga känslan i magen en stund men sen var vi nere på marken redan? Ja, det var kul så länge det vara. När vi väl var på marken fick vi skäll och blablabla, det gamla vanliga tjafset som brukar uppstå när man har gjort något fel. Och att få vara med i en sån här upplevelse kunde inte ha varit bättre! VÄRLDENS SKÖNASTE DRÖM. Men då ska såklart jag förstöra allting som vanligt. Efter att vi kom undan ifrån lärarna och all folk så gick jag och min bästa vän mot matsalen. Och plötsligt kommer någon och kommeterar på vårt samtalsämne. Jag blir jätteglad när jag inser vem det var och skyndar mig att springa fram till honom (tydligen var han inte 1 meter ifrån oss längre, utan 20 meter bort). Han ser att jag kom springande med den där glada, konstiga leende. När jag kommer fram och säger grattis till honom, eftersom att det var hans födelsedag, så bryr han sig inte. Han bara vänder sig bort. Han är sur på mig, varför? Jo, det vet jag. Eller jag har en aning iaf. Sen är så dum och tar fram en present till honom. Men han bara slänger iväg det?!!? Det blir rena drama och jag vet inte vad jag ska ta mig till, så jag började att gråta. Istället för att bry sig och prata ut det hela så ger han mig en "jag-vill-aldrig-mer-se-dig" blick. Och jag börjar stoooor böla. Hur kan en sån skön dröm som var så overkligt bara återgå till en hemsk dröm som kändes så verkligt, och kanske är verkligt?

I got a kiss from a guy... I don't know who it was, but who cares? It felt so good lalalala! But it was just a dream - -" I was like: Hell no! Take me back to the guy. I want to know who it was!? Haha, bryter här. Annars kommer hela inlägget att stå på svengelska, eftersom att jag inte är bäst på engelska. Jag säger det igen → Hatar när drömmar avbryts. Våra läppar nuddade varandra. Vi var ensamma i skolans koridorr, och jag får panik när jag inte vet vem killen är? Aja.. vi lägger det där bakom oss nu. Jag har iaf varit barnvakt idag. Fick ont i magen och huvudet när jag kom dit, vet inte varför. Men ändå tog dom till lekparken och vi blev "bästavänner" innan vi visste om det? Och sen när vi kom hem tog jag en alvedon och somnade efter 5 minuter typ. Vaknade på deras soffa av att dom stirrade MYCKET fundersamt på mig? Hmmm... love kids!! ♥

...jag hann inte att rita färdig klänningen, eftersom att det hände en liten olycka med den. Så nu är den totalt förstörd! Som tur är hann jag ta en liten bild på den i förrgår. Något i denna stilen såg klänningen som jag hade i drömmen ut. Det var mycket mer detaljer på den! Men tyvärr kan jag inte minnas så mycket. Men ni kan ju själva tänka er en dröm klänning? Som prinsessorna har i sagorna ungefär. Det är ju mycket smådetaljer osv. Men om jag orkar kanske jag gör om den till veckan då jag också färglägger klännigen (rosa).

Inatt hade jag sjukt ont i huvudet. Så det blev en tidig läggdags för mig. Somnade på en gång och började direkt att drömma. Det började med att jag fick ett samtal från en kompis. Vi hann inte att prata så mycket, vad jag minns iaf. Jag han bara säga en mening minns jag. Efter en stund i drömmen var jag hos en kompis (vem vet jag inte?). Där fick jag en prinsess klänning. Den var rosa och lika stor som en bröllopsklänning brukar vara. Det var klumpigt att gå med den minns jag. Det här med att förklara något med ord är inte min grej. Men jag har fortfarande en bild i huvudet på hur klänningen såg ut. Och dessutom gjorde jag en liten skiss i morse. Så jag ska försöka att rita den så får ni se den imorgon eller nå?  Jag tog iaf på mig den. Passade perfekt och jag kände mig som världens vackraste och lyckligaste tjej. Blundade och började att dansa med mig själv till musiken som spelades upp.. Men plötsligt när jag öppnade ögonen, var jag på min gamla skolas matsal. Eleverna satt och då och åt. Men till slut stirrade dom på mig och var nog lika chockade som jag var. Suppis med en "prinsess" KLÄNNING i matsalen* hmm.. Tydligen så brydde jag mig inte? För att jag började att dansa som en galning och sprang runt hela matsalen (undra vad jag hade tagit innan?). Eller så tog jag ingenting och var helt enkelt bara mig själv? Ingen vet. Och strax innan drömmen var slut satte jag igång djungelbokenslåt. Det började med att jag mimade till låten. Men sen klappade alla i takt. Vilket gjorde att jag slutade mima och började att sjuuunga/skrika istället. Jag sjöng högre och högre, men musiken var ändå högre än min röst. Det var som att någon vred på min röstvolym på det lägsta och musikens volym på det högsta. Kändes som att ingen hörde. Men jag skreeek som bara den kan jag säga! Det bästa var att jag avslutade allt med att gå ner i spagat... wiiihoo! Har alltid velat kunna göra det i verkligheten. Efter det gick jag och satte mig brevid mina vänner. Vi satt och pratade o.s.v. Kommer inte ihåg exakt? Så kommer inte att berätta om händelsen vid bordet.